Vemodets rytm
En text i samtalston. Till mig själv. Ett försök att lyssna på vemodets rytm, så som den rörde sig i mig denna dag i oktober.
Det här med vemod.
Jag känner den ganska ofta. Och är bekväm i den.
Men jag har inte varit lika medveten om rytmen.
Hur den kommer och går. Hur den rör sig in och ut ur kroppen.
Eller kanske: den finns alltid där men är ibland mer närvarande. Mer aktiv.
Idag är en sådan dag.
En liten tyngd. Ett vemod. Lite sorg, men inte riktigt.
En längtansfull sorgsenhet som det står i ordboken.
Det är inte tungt att bära.
Det som kan vara tungt är snarare hur andra läser mig när mitt vemod upplevs.
Som att de saknar det där energifulla jag också har i mig.
Som om något är lite fel.
Men idag slog det mig att vemodet ofta dyker upp efter att jag har levererat något.
Efter att jag har presterat.
Som en känslomässig baksmälla.
Och nu har det hänt några gånger, så kanske är det ett mönster.
Det var det jag ville spegla i den här lilla texten.
Att vemodet kan vara ett slags upptäckt.
Att jag ännu en gång varit i närkontakt med modernitetens livsdränerande domäner.
Att jag hållit mig inom dess ramar, kanske motvilligt, kanske omedvetet.
Vemodet är snällt. Det viskar inte anklagelser.
Det suckar bara: “Jaha. Så blev det igen.”
Jag blir inte arg på mig själv. Inte besviken. Bara vemodig.
Att det är så här mitt liv fortfarande funkar.
Och jag känner längtan till något annat.
Och hur starkt vemodet blir beror nog på mitt eget tillstånd just då.
Ibland kan jag möta det mjukt.
Ibland inte alls.
Ibland uteblir det, kanske för att jag redan från början visste vad jag gick in i.
Att jag skulle behöva prestera inom ett system jag vet håller på att falla sönder.
Och ibland kommer det efteråt, som ett pang.
Oförberett.
Kanske naivt, men det är väl så det är. Jag är i träning.
Så, därför vill jag känna rytmen.
Lära känna den.
Och stanna upp och lyssna: När kom vemodet? Varför just nu? Vad väckte det?
Detektivarbete.
Inre undersökning.
Och så finns en annan typ av vemod.
En som kommer mera passivt.
När en nyhetsartikel eller berättelse drabbar mig.
När jag känner det ekologiska sammanbrottet på riktigt, inte som abstrakt idé.
När det biter sig in i kroppen.
Jag vet att jag inte kan förändra allt.
Kanske bara lite lite lite.
Och jag behöver bära avgrunden mellan min kapacitet och behoven.
Där bor vemodet.
Ibland är jag förberedd på att den kommer. Ibland inte.
Och kanske är det just när jag inte är förberedd som vemodet känns mest levande.
Jag vet inte vad som är bättre.
Kanske är det inte poängen.
Poängen är att livet har en rytm.
Och därmed även vemodet.
Vemodet är livet.
Jag försöker lyssna på det.